Det plingar till när Lovisa petar på mig på Twitter. ”Jag oroar mig när du gömmer dig. Jag vet att du mår värst då.” Och jag inser plötsligt att jag inte alls är osynlig i min inaktivitet. De sociala kanalerna fortsätter att tala även när det är tyst. Det går några dagar, kanske är det en vecka, utan att jag syns, och alla vet att någonting är fel. Mina konton bokstavligen svämmar över av folk som undrar, saknar, bryr sig.
Jag tänkter inte öppna med en ursäkt för det känns som jag gör det lite för ofta. Ursäktar mig. Ni har redan räknat ut att saker inte är som det ska, fast jag inte talar om mörkret. Ni vet ändå. Och det är blottande men väldigt fint på något sätt.
På sidan om min digitala värld händer så många saker som jag sedan länge valt att den här bloggen inte ska handla om. Det har varit bilolyckor, arbetslöshet, cancer, sjukhus, rädsla, hopplöshet och död. Det har varit självtvivel och avgrundsdjupa mörker. Det har varit att bära andra människors känslor tills de blivit mina egna. Det har varit så många saker som det aldrig borde ha varit. Och som det oftast är kommer det stöd man får från så oväntat håll. Ingen kan såklart fixa det som händer, men det som gör att det går att ta sig igenom en ny dag är den där någon som ser. Som säger Jag kommer nu, och jag lämnar dig inte förns det är bra igen. Som sitter brevid och samlar upp tårarna, dag efter dag. Som lägger sitt eget åt sidan. Och det är lite bättre nu.
Men nej, den här gången ska jag inte be om ursäkt för att jag inte bloggar.
Postat i:Livet liksom, Osociala medier, Sociala medier
