För ett tag sedan skrev Julia Skott en efterlängtad artikel om folk som har foton på sina barn som profilbild på Facebook. (Det är aldrig okej, förresten, om ni tvivlade.) Men det finns ett problem till som går hand i hand med detta; nämligen statusraden.
Om man jämför med Facebook är Twitterfeeden en gudagåva. Ett litterärt mästerverk. Alla som vet hur man bäst sätter ihop en sats gör det där. Förmodligen eftersom de flesta är journalister, reklamare, bloggare, webbfolk och mediamänniskor i allmänhet. Folk som till vardags jobbar med svenska språket. På Twitter får man höra saker om sex och otrohet och droger och arbetsmissar och roliga tanter, bakom-kulisserna-skvaller och alla stora nyheter långt innan de nått tidningarna. Allt inlindat i exemplarisk copy.
Att läsa en Facebookfeed däremot, är döden. Där finns fullt med människor som har ett underligt behov av att säga menlösa saker. Helst på särskriviska. Jag är ett elitistiskt svin och en ihärdig språkfascist, men om man nu nödvändigtvis måste prata om tristheter kan man väl iaf göra det på ett sätt som inte tråkar ut oss andra.
För att förtydliga, så här ser alltså inte en intressant status ut:
Karin Widén har precis nattat barnen och väntar nu på att pojk vännen ska komma hem så vi hinner mysa lite i soffan och äta innan det är dags för oss att sova. Blev ju en lång dag på jobbet idag.
Karin Widén mår inte på topp efter gårdagens festligheter hehe.. men det var det nog värt hehe… tack för en trevlig kväll alla fina jobbar kompisar.
Karin Widén nu är det helg.
Postat i:Iakttaget, Sociala medier
